HÖGMARSÖ

-ja, färjan går faktiskt på vajer. Efter en nypa skärgårdsluft är du framme och möts av skylten - VÄLKOMMEN TILL HÖGMARSÖ....men simma lugnt, nu är du här.

Färjan har en unik historia och är ett uttryck för den energi som öborna under flera år framför allt under 1960-talet kämpat och verkat för. Stridigheter om bl.a färjfästenas läge gjorde att frågan blev segsliten. Initiativtagare till färjplanerna var bl.a. Stockholms Transport och Bogserings AB ägare till varvet på ön och Furusunds Slip. I början på 1960-talet startade hårda förhandlingar med kommunen, vägverket och ärendet hamnade till slut i Högsta Domstolen. Resultatet blev att 1970 fick ön sin färjförbindelse med fastlandet. Visst behövdes färjan mellan Svartnö och Högmarsö, vilket snabbt bevisades. Problemet var bara att den var för liten. Den nya linfärjan som kom 1979 var efterlängtad och den trafikerar än idag den 900 meter långa leden. Den har ett 27 meter långt bildäck som rymmer minst 12 personbilar, passagerarhytt med värme och senare en ny modern förarhytt för sjösäkerheten. På 1890-talet hade Högmarsö daglig båtförbindelse med Stockholm och på 1930-talet tre till fyra turer om dagen men med avfolkningen i skärgården blev turerna allt färre. Det var Waxholmsbolagets båtar, Rex och Norrtelje som angjorde Högmarsö, den senare nu servering i Norrtälje. Båtarna slutade att gå i slutet av 1950-talet sedan Furusundsbron blivit byggd.

Högmarsö har varit bebodd av skärgårdsbönder sedan Gustav Vasas tid och går man tillbaka till slutet av 1800-talet lär en näbbval ha jagats in och strandat i nordostviken. Jonas Petter Elfving var med och harpunerade. Han var också den som startade Furusunds Slip- och Varfs AB på Högmarsö 1876. Att varvet på Högmarsö fick heta Furusunds Slip berodde på att flera av delägarna i aktiebolaget var inflytelserika personer från Furusund. J.P Elfving blev varvets förste skeppsbyggmästare, men första tiden byggdes inte så många fartyg utan var främst ett varv för utrustning av större segelfartyg och reparationer - ett centrum för segelsjöfarten i Roslagen. När varvet grundades livnärde sig befolkningen på ön av dess 14 tunnland jord och hade sina kor på sommarbete på holmarna som tillhörde ön. Arrendeavgiften för varvet var en tunna råg per år. Jonas Petter hade många barn och på ön finns fortfarande ättlingar.

Varvet hade på den tiden även ett rederi med många roslagsskutor bl.a Alma, Hoppet och CF Ivers. Bland skutorna som byggdes på Högmarsö kring sekelskiftet kan nämnas Roslagsjakten Salmi och tremastade skonaren Beatrice. Virket till bygget av Beatrice togs från Svartnö, Högmarsö och Hemmarö. Man sågade de långa stockarna som var 65 fot i en ramsåg och masterna som togs i Löglaskogen var inte skarvade. Skonaren gled av slipen 1904. Varvsrörelsen på Högmarsö har gamla anor. Runt sekelskiftet var här över hundra man sysselsatta och vid den tiden fanns 350 bofasta på ön, skola och Folkets Hus, fyra lantbruk och flera affärer. Då varvet blomstrade flyttade flera familjer med religiösa intressen till ön, och frågan om byggandet av ett missionshus blev aktuell. Eftersom flera av de inflyttade familjerna tillhörde Svenska Missionsförbundet, bildades en alliansförening mellan detta förbund och Fosterlandsstiftelsen. Mormonerna var vid denna tidpunkt livligt verksamma på ön och detta var kanske också en bidragande orsak till att andra förbund närmade sig varandra och slöt sig samman. Högmarsö Kapell uppfördes 1912-1914. Man bedrev söndagskola, syförening, sång- och musikförening och en liten sångkör bildades under ledning av skolläraren. 1966 övertogs Kapellet av Länna kyrkoråd och 1973 invigdes klockstapeln vid kapellet som skänkts av en fritidsboende på ön, den har två klockor den ena har deponerats av Sjöhistoriska museet och den andra har skänkts av Transportbolaget och Högmarsö varv som också har skänkt det stora stockankaret som placerats intill stapeln.

Varvet övertogs 1920 av Stockholms Transport och Bogserings AB. 1930-1935 var det depression och varvet hade då arbete 6 månader på ett år. Efter 1938 var det återigen bättre tider och i och med den statliga inspektionen av fartyg i yrkesmässig trafik gav varvet goda arbetsmöjligheter och transportbolaget arbetade också med pråmar och Stockholm Hamns bogserbåtar. Under 1950-talet gick Högmarsö och varvet mot en oviss framtid. I tidningarna kunde man läsa nedlagt båtvarv hot mot en hel ö och rykten gick att transportbolaget 1958 kommer att upphöra med Östersjötrafiken och att det är just bogserarna och pråmarna på den traden som varvet sysslat med. Vi får reda på hur Högmarsös befolkning stadigt minskat. 1945 bodde här 360 människor och nu är det bara 142. Den största avtappningen på en gång utgjordes kuriöst nog av en grupp mormoner, omkring 20 personer, som efter sista världskriget reste till Amerika och bosatte sig i fjärran Salt Lake City.(Morgonbladet 1 nov. 1957). I början av 1960-talet såg det återigen ljusare ut och man kunde läsa i Norrtelje Tidning 15 dec.1961, Roslagens största slip behöver folk på Högmarsö, och att det ingalunda var något tecken på avveckling. Varvspersonalen var fullt sysselsatt med att bygga ny kaj och stapelbädd samt med modernisering och att man hade jobb för ytterligare ett 10-tal man. Problemet nu visades vara att få arbetskraft till ön och transporter då ingen vägförbindelse fanns. 1965 hade varvet 17 anställda. Under glansdagarna hade Högmarsö flera betydande båtbyggare bl.a. Yachtvarvet, Malms varv vid skolviken och båtbyggarverkstan på Jarsnäset vid Högmarsö brygga på öns västra sida.

Före 1913 fanns ingen skola på ön, utan Elfvings rodde barnen över till Svartnö där de sedan fick traska resten av skolvägen till fots. Det brukade vara 10-12 barn med i båten. Det var Matilda Elfving som startade skolan på Högmarsö och först var den inhyst i ett bostadshus i närheten av Folkets Hus. Där hade man lektioner på verandan och i rummet innanför. Under 1920-talet hade skolan i genomsnitt ett 60-tal barn. Men så småningom byggdes ett skolhus vid skolviken och byggnaden är uppförd av trä omkring 1930. Barnen i de olika klasserna undervisades samtidigt s.k B-skola och det var inte ovanligt att barn som gick i första klass hade syskon i den högsta klassen. Några skolmåltider förekom inte utan barnen fick ta med sig matsäck hemifrån.

Under framförallt 1900-talets första hälft präglades Högmarsö av livligt föreningsliv och det fanns flera affärer. På Högmarsö fanns flera dansbanor och man gjorde lustresor med båt ända från Stockholm för att roa sig här, mest var det dragspelsmusik som förekom. Både Jularbo och Olle Johnny kom ut och spelade och från öarna runt omkring kom mycket folk. På Folkets Hus hade IOGT sammankomster, basarer och dansaftnar. Vid julfesterna på Folkets Hus kunde man räkna upp till hundra ungar. Högmarsö Handel som sedan 1968 har öppet på somrarna drivs av familjen Bolinder. Affären startades en gång av August "handlarn" Elfving som till en början hade sin lokal i ett rum på nedre botten i sitt boningshus. 1916 byggdes den nuvarande affären och senare drevs affären under många år av Ann Mari Elfving. Ibland kunde det ligga en hel armada vid bryggan, det var Transportsbolagets östersjöflotta som skulle bunkra. Besättningsmännen på pråmarna kunde ibland se lite ruskiga ut men det visade sig oftast vara hyggliga karlar och intressanta att prata med. Törstiga var de, så sofforna med 50 ölflaskor gick åt som smör i solsken. Affären var öppen hela dagarna året om och på sommaren samlades mycket folk varje dag kl.11.00 då båten från Stockholm kom med nya varor, och det blev kö i affären. Under en period fanns ytterligare en affär på ön - Marias som låg på andra sidan varvet, här fanns även en skomakare och antikaffär. I hamnen kunde man köpa nyfångad fisk.

 

HÖGMARSÖ OCH SKÄRGÅRDEN.

Tecknad av Nils Egerbrant,
som brukade teckna serien om 91:an i Tidskriften Året Runt.

Högmarsö ligger i norra delen av skärgården väster om Yxlan i närheten av Furusund.

Ön som nuförtiden är förbunden med Aspö är drygt 2 kvadratkilometer och den fasta befolkningen varierar runt 10 personer och det minskar. Sommartid finns det i genomsnitt över 1000 personer på ön.
Stora delar av ön är bebodd men det finns också mycket skog och en del öppna odlingsmarker. Sedan 1970 finns det en linfärja som trafikerar fastlandet, Svartnö med täta turer.